Står i lugn och ro och diggar lite lätt. Är lite smått irriterad på dom långa människorna som precis kom och ställde sig framför oss. Tror dom att de är spöken och att vi kan se rakt igenom dom? Eller var vi för små och dom för långa så de helt enkelt inte såg oss? Skit samma. Plötsligt hör jag rösten. Stelnar till lite och känner paniken komma krypande. Vet inte riktigt hur jag ska reagera. Är det han? Har han sett mig? Kommer han prata med mig eller bara vända och gå så fort han inser att det är mig han står bakom? Vet inte om jag ska vända mig om eller inte. Känner paniken mer och mer. Jag gör det, jag vänder mig om. Allt jag ser är tre 17åriga killar. En dansar lite halvt och de två andra står bara och tittar på honom och gnäller att de vill gå. Jag inser att det är från den dansande 17åringen rösten kom ifrån och inte alls från något dumt hjärnspöke som får mitt hjärta att slå tvåhundra slag i minuten. Paniken försvinner sakta och jag kan snart återgå till att koncentrera mig på musiken. Känner mig lättad men ändå, någonstans önskar jag ändå att det hade varit honom jag hörde. Att det skulle varit hans ansikte jag såg när jag vände mig om och inte en 17åring kille som inte kunde dansa, tillsammans med sina två tråkiga kompisar som bara pratar om att det är disco i lisebergshallen. Sa jag att dom var 17?
Men både Håkan, Birro och hjärnspöken som har kontroll över ens hjärta verkar vara något som är omöjligt att få en dag som denna. Eller vilka dagar som helst egentligen. Ibland gör livet att för att man ska hata det.
FUCK IT säger jag då!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar