Jag hade en gång en vän. Den bästa man kan tänkas ha. Vi satte alltid varandra i första hand. Jag visste att hon skulle göra precis vad som helts för mig och hon visste att jag skulle göra detsamma för henne. "You jump, i jump remember?" Vi älskade varandra. Ibland kunde hon ringa bara för att säga att hon älskade mig, att jag var hennes bästa vän och att det var så det alltid skulle vara. ”Du och jag mot världen” var vårt motto. Vi levde i en drömvärld tillsammans. Allt var rosa och vi var fina sagotroll som gillade att lyssna på 80-talsmusik och kolla på pretty women. Vi gillade att sminka oss överdrivet mycket, tupera håret, ta på oss högklackat och pälsjackor för att sedan och gå ut på promenader i snön. Vi brukade ha låstas partyn vid min pool med skånska killar. Vi brukade låtsas att vi var supermodeller och gå runt i alla mina hundra skor för att sedan göra intervjuer med världskända modemagasin. Vi brukade alltid ta hundramiljoner kort på allt vi gjorde som du sedan döpte till roliga namn. Ibland gjorde vi till och med filmer som vi sedan skrattade länge länge åt. Vi brukade gå till Liseberg och stå i buskarna och titta på killen som du var kär i. Ibland vågade vi till och med åka de attraktionerna som han jobbade i.
Jag saknar tiden med dig. Även om jag älskar allt som jag har nu och vet att mina vänner är de bästa man kan ha, så saknar jag dig. Jag saknar oss. Du var min bästa vän i världen och du räddade mig från allt en människa kan räddas från. Men som alla förhoppningsvis redan vet, ingenting vara för evigt. Lycka är bara något lånat. En del säger att efter regn kommer sol. Jag tror mer på att efter sol kommer regn och sedan lite mer regn.
Men man kanske inte ska se tillbaka för mycket, speciellt inte när klockan är över två på natten och det börjar bli jobbigt att hålla upp ögonen. Men vad vet jag. Jag är inte ens 20 och enligt en del har mitt liv inte ens börjat än. Vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt detta faktum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar