Har kommit hem igen efter en finfin vecka i Falkenberg. Eller jag var tillbaka i Göteborg redan i söndags och jag var inte borta en hel vecka, bara fem dagar. Jag älskar Falkenberg. Det enda stället i hela världen som jag känner att jag kan andas på. Okej det låter wierd men så är det. Det är som tiden står stilla. Det finns inga måsten, inga problem. Det finns bara havet och stranden, det som en gång var vår lilla badstuga och självklart morfars fina lilla röda hus som jag har spenderat många fina somrar i.
Även om varken vi eller morfar bor kvar så kan jag fortfarande se morfar sitta utanför huset alldeles brun och fin, drickandes en kall öl. Jag kan fortfarande se hela familjen sitta på den lilla altanen som jag och pappa hjälptes åt att bygga och äta frukost. När jag tänker tillbaka på den tiden så ser jag bara lycka. Det fanns inga sjukdomar. Ingen död. Ingenting som kunde få mig att gråta. Fast varje gång man ramlade med cykeln på grusvägen och skrapade upp både armar och ben, ja då kanske det kom en hel del tårar. Fast det är väl sådant som hör sommaren och barndomen till? Uppskrapade armar och ben och myggbett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar