För jag glömmer aldrig bort vad du gjort.

Förr i tiden så hade jag en lösning på smärtan. En lösning på hur man blev av med den. I alla fall för en stund. Det var en bra lösning, en lösning som funkade i alla lägen. En lösning som lugnade ner mig, fick mig att andas och bara släppa allt, även om det bara var för några timmar, minuter.

Min dåvarande lösning blev början på en rad andra problem. Många långa problem, som fortfarande gör sig påmind på större delen av min västerarm.

Min dåvarande lösning är idag inte längre någon lösning. Jag har idag intalat mig själv att det skapar mer ångest, mer problem. Vilket jag även vet att det gör. Men ändå, någonstans i mitt hjärta är jag fortfarande, efter x antal år inte helt övertygad om att detta är helt sant. För det var ju en lösning för mig, som funkade alldeles utmärk, alltid och just nu så är en lösning till smärtan det jag vill ha allra mest i hela världen. Bara lätta lite på trycket liksom. Om jag hade vågat hade jag gjort det igen. Och igen. Och igen. Detta är något som skrämmer folk och  det är egentligen inget som jag ska prata högt om och allra minst skriva om. Folk blir rädda. Människor är rädda för känslor, ärlighet. Dom vet inte hur de ska hantera det. De tittar bara lite konstigt på en och pratar sedan aldrig mer om det. För om man inte pratar om problemen så finns dom ju inte, det vet ju alla. Eller? Och om man nu mot förmodan skulle gör det så är det antagligen när man är full och då behöver man ändå inte komma ihåg det dagen efter.

Är bara jäkligt trött på att må dåligt, att ha ont i hjärtat. Jäkligt trött på att livet alltid ska vara skit. Önskar ibland att jag trodde på någon form av gud och att jag kunde finna min tröst där.

Men olyckligtvis så finns det ingen gud att tro på så jag får helt enkelt leta vidare efter botemedlet för hjärtesorg och värk i själen. Och även om dåtidens lösning var en lösning då, så är det inte det idag, även om jag ibland inbillar mig det och även om jag skulle önska det. För det är och förblir fortfarande den enklaste vägen ut och livet är ju som sagt, aldrig enkelt. Det är liksom bara att le och låta folk tro att allt är bra.

london loves kate

Även om  jag älskade bröllopet mellan Prins William och hans Kate så kan jag inte låta bli, tycker bilden är azuuum!