lördag 28 januari 2012

Born to die.

Bryr mig inte så mycket om varken hennes läppar eller hårfärg är äkta. Inte heller om hon, precis som vår kära Paris, är dotter till en miljonär, att det kanske finns en uträknad låttext eller inte. Jag är inte som indiekidsen, jag bara älskar och inte hatar; Lana del Ray!

http://www.youtube.com/watch?v=HO1OV5B_JDw&feature=youtube_gdata_player

onsdag 18 januari 2012

When life as we know it ends.

Jag kommer ihåg sista gången jag skrev här. Jag kommer ihåg glädjen jag känner inför helgen som skulle komma. Jag kommer även ihåg fredag och helgen. Filmen vi såg, när Barcelona vann mot United. Fredagen är den dagen jag minns mest.
Jag kommer ihåg hur jag kommer hem från jobbet, trött, det var ju som sagt fredag. Pappa satt och grät. Han är var ofta ledsen under denna tiden men inte så som han var just denna fredagen. Jag frågar vad som hänt, varför han gråter och efter det har livet aldrig varit det samma.

Jag pratade med mamma på torsdagen. Då var allt som vanligt. Eller så vanligt som allt kunde vara under den tiden i alla fall.

Allt gick så fort. Läkaren hade sagt allt mellan två dagar och två veckor. Det gick två dagar. Hon dog på den tredje, tio över åtta på morgonen.

Detta skulle bli en tid som vi i framtiden skulle se tillbaka på och minnas med respekt. Precis som förra gången. Vi skulle skratta åt hur mamma såg ut i håret eller inte såg ut i håret rättare sagt, eftersom hon inte hade något hår. Vi skulle prata om hur hon än en gång besegrade döden. Men det blir aldrig som man har tänkt sig, aldrig.
Mamma förlorade och döden vann. Den äckliga sjukdomen åt upp henne inifrån och ut.

Efteråt har folk sagt att detta var det bästa som kunde hända, att nu va hon fri. Kanske kan jag förstå hur dom tänker, kanske Dom har givetvis inte förlorat någon dom älskar för hade dom gjort det hade dom aldrig någonsin sagt så.
Det bästa som kunde hända var att min mamma blev frisk, att det var cancerns som dog och inte tvärtom. Det är inte det bästa som händer när en människa dör i cancer vid 56 års ålder. Det bäst som händer är inte att min mamma dör. Det är det värsta. Men kanske hinner verkligheten ifatt dessa personer med och kanske kommer dom en dag se på saker och ting på samma sätt som jag såg allt just då. Jag hoppas inte det. Skulle inte önska någon människa i hela världen den smärtan som jag kände och fortfarande känner.

En del saker går aldrig över, en del saker slutar aldrig göra ont men man lär sig helt enkelt att leva med det. Inte för att man vill, utan för man måste. Jag måste fortsätta leva utan min mamma. Kanske inte för att jag vill, utan för att hon hade velat och för att jag måste. Bara därför.