Precis när jag trodde att jag har allt under kontroll så faller jag igen. Ju längre upp jag är desto längre faller jag och ju hårdare slår jag mig. Skulle kunna säga att jag nästa var bland molnen denna gången.
När frågor inte frågas får man heller inget svar. Att leva i ovissheten passar mig perfekt. Det passade mig perfekt. Jag vill ha svar men är rädd för svaret. Vill inte höra men det är det enda jag tänker på hela tiden. Rösterna bara skriker och skriker och inte ens då jag verkligen kämpar för att stänga dom ute är det tyst. Scener spelas upp i huvudet och där är jag cool, coolare än katten.
Vinet hjälper även till. Bygger upp modet men också irritationen och frustrationen som jag känner. Den blir 18 tusen gånger värre än innan. Man ska inte reta upp mig i onödan men när man blir uppretad av något som bara jag vet existerar och som faktiskt också finns där bara för min skull så blir det lite svårt att lösa problemet. Man kan inte skrika och gapa på någon som inte finns. Inte heller någon som inte lyssnar och verkligen inte bryr sig om vad man säger.
Den onda cirkeln är sluten. Allt går runt runt och hjulet stannar inte för att vänta på någon. Hade hjulet varit en människa så hade det varit en sån som sparken på dom som redan ligger.
Life is like a bitch, fuck it!
Med smuts bakom ögonlocken, blundar jag för en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar