lördag 12 maj 2012

Life just keeps fucking us.

Det är inte långt kvar nu. Tiden går fort och jag hänger inte med. Kan den inte bara stanna? Ta en paus så man kan få en chans att andas? Tydligen inte. Det är inte långt kvar nu och ju närmre jag kommer desto svårare blir det att andas. När jag är framme kommer jag inte kunna andas alls. Kommer endas kunna vänta på något bättre. Något bättre som aldrig kommer komma.

onsdag 2 maj 2012

I en stad som aldrig sover.

Först trodde jag inte att jag brydde mig. Jag tänkte att det inte är mina problem. Att jag inte har några som helst skyldigheter alls, att jag bara är liksom. Men det är fel. Jag vet. Även om han inte sagt något och även om det inte är meningen att jag ska veta så vet jag. Och även om han kanske inte bryr sig så finns det en ganska stor chans att hon gör det. Och tänk om hon hade varit jag? Tänk om hon varit någon jag känner? Tänk om hon någon dag kommer få reda på det? Att mannen hon älskar och ska gifta sig med väljer andra när han har henne? Och igen, tänk om hon en dag kanske är jag?

Jag kommer alltid vara den andra. Det finns inget jag kan vinna på detta. Inget han kan vinna på detta. Inget någon kan vinna. Hur det än slutar kommer det sluta i tårar, för en, för två. För oss alla.

I otrohet finns det bara smärta och sorg. Otrohet är det värsta jag vet och ändå är jag en del av den. Hur kunde det hända, hur kunde det bli såhär? Han kanske inte bryr sig, kanske inte har några som helst skuldkänslor och skulle det mot förmodan bli slut mellan dom och det sedan bli han och jag, vill jag då vara med någon som har behandlat någon annan på det sättet som han behandlat henne? En gång otrogen, alltid otrogen. Vad säger att han inte kommer göra samma ska mot mig?
Jag vill inte vara en del av detta längre. Jag trodde jag inte brydde mig men det göra jag. Jag trodde jag inte hade något ansvar i detta men det har jag, jag har allt ansvar i världen. Jag vill inte vara en del av en falsk och smutsig värld längre. Otrohet är det värsta som finns.