Men då slösar vi bort våra liv.

För jag längtar efter dig.

Tänk vad en person kan göra skillnad! När min Daddie är hemma är jag nästan aldrig rädd. När jag ska sova går jag in i mitt rum, stänger dörren och släcker ljuset och somnar. Inga problem. Jag gör det, bara sådär.
Min Daddie är inte hemma nu. Har är just nu någonstans i Tyskland skulle jag gissa. Och jag är här, i mitt rum, i min säng. Redo att sova.

Jag kan inte sova. Alla dessa tankar. Alla dessa tankar som han vanligtvis skyddar mig i från bara genom att befinna sig i min närhet. Han jagar bort alla monster, zombies, mördare och inbrottstjuvar. Han får till och med mörkret att verka mindre skrämmande. Han får allt som jag är rädd för att försvinna.

När jag var lite va min favoritlåt "pappa kom hem". Jag brukade sjunga på den så fort jag fick chansen. Det är också just den låten som spelas upp i mitt huvud over and over again just nu. Så snälla, pappa kom hem, jag är rädd. Rädd för allting som går att vara rädd för.

Let me go home.

Ta mig till London då?? Jag behöver nya kläder!! Snälla, anyone??

It will all be alright in the end.

Lyssnar fortfarande efter fotstegen som aldrig kommer. Jag väntar. Hoppas. Hoppas att snart, snart hör jag dom, snart kommer dörren öppnas. Hon kommer se mina tårar och sätta sig på sängkanten och klappa mig på huvudet. Sedan kommer hon sjunga för mig och allt kommer bli bra igen.