And the bells are ringing out for Christmas Day.

Det är nått fel idag. Jag kan inte röra mig. Känner mig helt apatisk. Har så mycket att göra men jag kan inte röra mig. Ligger bara i sängen. Det gör ont att andas och tårarna slutar inte rinna.

God jul alla.

Just saying.

I tusen bitar.

Känslomässigt våldtagen av en schizofren råtta. Man kan inte annat än att älska livet.

Om himlen finns är jag förlorad.

This is England 88. Woody och Lol.

Someone for everyone.

Misfits-L O V E

Hälsa lillis att jag älskar honom.

They die from sadness.

I guess this means goodby.

22. Nu är jag 22. 22 år gammal. Känner mig gammal. Väldig gammal. Gammal och grå.

Allt blev så mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Mysig middag och lite drinkar på det med Caroline, sedan klackarna i taket tillsammans med Sofia, Erika, Jennifer och Alexander. En kväll som blev ganska... vet inte riktigt hur jag ska avluta den meningen så jag lämnar den oavslutad.

Söndagen innebar besök av fina Annie som kom med världen finaste present!! Kosta Bodas sugar dandy! Harregud vad jag älskar fina glas! Det bästa som finns!

Så tack till alla som gjorde något som jag innan kände sådan ångest inför till något fint och varmt. Mina vänner är dom bästa ❤

What doesn't kill you fucks up you mentally.

Tre är det nya två.

Du och jag. Ibland. När allt är som du vill. You make the rules and I just play along. Varför? Svaret är egentligen ganska enkelt Jag är rädd. Rädd för allt. Lika rädd för svaren som jag är för mördare, spindlar och mörker. Rädd för att förlora det lilla vi har kvar. Rädslan styr mitt liv

Ibland blundar jag och låssas att du säger något så vi bara kan leva vidare. Tillsammans, du och jag, happily ever after. I ditt hus vid stranden, i landet långt borta. Then reality sets in. Verkligheten. Som ett hårt slag i magen. Ett slag som får mig att tappa andan precis tillräckligt länge för att paniken ska bryta ut. Och precis när jag tror att attacken är över börjar allt om från början. En cirkel som aldrig har ett slut. Slagen slutar aldrig komma.

How says I can't get stoned?

Men då slösar vi bort våra liv.

För jag längtar efter dig.

Tänk vad en person kan göra skillnad! När min Daddie är hemma är jag nästan aldrig rädd. När jag ska sova går jag in i mitt rum, stänger dörren och släcker ljuset och somnar. Inga problem. Jag gör det, bara sådär.
Min Daddie är inte hemma nu. Har är just nu någonstans i Tyskland skulle jag gissa. Och jag är här, i mitt rum, i min säng. Redo att sova.

Jag kan inte sova. Alla dessa tankar. Alla dessa tankar som han vanligtvis skyddar mig i från bara genom att befinna sig i min närhet. Han jagar bort alla monster, zombies, mördare och inbrottstjuvar. Han får till och med mörkret att verka mindre skrämmande. Han får allt som jag är rädd för att försvinna.

När jag var lite va min favoritlåt "pappa kom hem". Jag brukade sjunga på den så fort jag fick chansen. Det är också just den låten som spelas upp i mitt huvud over and over again just nu. Så snälla, pappa kom hem, jag är rädd. Rädd för allting som går att vara rädd för.

Let me go home.

Ta mig till London då?? Jag behöver nya kläder!! Snälla, anyone??

It will all be alright in the end.

Lyssnar fortfarande efter fotstegen som aldrig kommer. Jag väntar. Hoppas. Hoppas att snart, snart hör jag dom, snart kommer dörren öppnas. Hon kommer se mina tårar och sätta sig på sängkanten och klappa mig på huvudet. Sedan kommer hon sjunga för mig och allt kommer bli bra igen.

Va inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där.

All i ever wanted!

I really really want this! Harreguuuud vad jag vill ha!

Made my day!

So happy I could die!

Some just want everything.

Life just keeps fucking us.

Det är inte långt kvar nu. Tiden går fort och jag hänger inte med. Kan den inte bara stanna? Ta en paus så man kan få en chans att andas? Tydligen inte. Det är inte långt kvar nu och ju närmre jag kommer desto svårare blir det att andas. När jag är framme kommer jag inte kunna andas alls. Kommer endas kunna vänta på något bättre. Något bättre som aldrig kommer komma.