torsdag 20 september 2012

It will all be alright in the end.

Lyssnar fortfarande efter fotstegen som aldrig kommer. Jag väntar. Hoppas. Hoppas att snart, snart hör jag dom, snart kommer dörren öppnas. Hon kommer se mina tårar och sätta sig på sängkanten och klappa mig på huvudet. Sedan kommer hon sjunga för mig och allt kommer bli bra igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar