måndag 24 december 2012

And the bells are ringing out for Christmas Day.

Det är nått fel idag. Jag kan inte röra mig. Känner mig helt apatisk. Har så mycket att göra men jag kan inte röra mig. Ligger bara i sängen. Det gör ont att andas och tårarna slutar inte rinna.

God jul alla.

torsdag 13 december 2012

I tusen bitar.

Känslomässigt våldtagen av en schizofren råtta. Man kan inte annat än att älska livet.

måndag 8 oktober 2012

I guess this means goodby.

22. Nu är jag 22. 22 år gammal. Känner mig gammal. Väldig gammal. Gammal och grå.

Allt blev så mycket bättre än vad jag någonsin vågat hoppas på. Mysig middag och lite drinkar på det med Caroline, sedan klackarna i taket tillsammans med Sofia, Erika, Jennifer och Alexander. En kväll som blev ganska... vet inte riktigt hur jag ska avluta den meningen så jag lämnar den oavslutad.

Söndagen innebar besök av fina Annie som kom med världen finaste present!! Kosta Bodas sugar dandy! Harregud vad jag älskar fina glas! Det bästa som finns!

Så tack till alla som gjorde något som jag innan kände sådan ångest inför till något fint och varmt. Mina vänner är dom bästa ❤

torsdag 4 oktober 2012

What doesn't kill you fucks up you mentally.

Tre är det nya två.

Du och jag. Ibland. När allt är som du vill. You make the rules and I just play along. Varför? Svaret är egentligen ganska enkelt Jag är rädd. Rädd för allt. Lika rädd för svaren som jag är för mördare, spindlar och mörker. Rädd för att förlora det lilla vi har kvar. Rädslan styr mitt liv

Ibland blundar jag och låssas att du säger något så vi bara kan leva vidare. Tillsammans, du och jag, happily ever after. I ditt hus vid stranden, i landet långt borta. Then reality sets in. Verkligheten. Som ett hårt slag i magen. Ett slag som får mig att tappa andan precis tillräckligt länge för att paniken ska bryta ut. Och precis när jag tror att attacken är över börjar allt om från början. En cirkel som aldrig har ett slut. Slagen slutar aldrig komma.

torsdag 27 september 2012

För jag längtar efter dig.

Tänk vad en person kan göra skillnad! När min Daddie är hemma är jag nästan aldrig rädd. När jag ska sova går jag in i mitt rum, stänger dörren och släcker ljuset och somnar. Inga problem. Jag gör det, bara sådär.
Min Daddie är inte hemma nu. Har är just nu någonstans i Tyskland skulle jag gissa. Och jag är här, i mitt rum, i min säng. Redo att sova.

Jag kan inte sova. Alla dessa tankar. Alla dessa tankar som han vanligtvis skyddar mig i från bara genom att befinna sig i min närhet. Han jagar bort alla monster, zombies, mördare och inbrottstjuvar. Han får till och med mörkret att verka mindre skrämmande. Han får allt som jag är rädd för att försvinna.

När jag var lite va min favoritlåt "pappa kom hem". Jag brukade sjunga på den så fort jag fick chansen. Det är också just den låten som spelas upp i mitt huvud over and over again just nu. Så snälla, pappa kom hem, jag är rädd. Rädd för allting som går att vara rädd för.

tisdag 25 september 2012

torsdag 20 september 2012

It will all be alright in the end.

Lyssnar fortfarande efter fotstegen som aldrig kommer. Jag väntar. Hoppas. Hoppas att snart, snart hör jag dom, snart kommer dörren öppnas. Hon kommer se mina tårar och sätta sig på sängkanten och klappa mig på huvudet. Sedan kommer hon sjunga för mig och allt kommer bli bra igen.

lördag 12 maj 2012

Life just keeps fucking us.

Det är inte långt kvar nu. Tiden går fort och jag hänger inte med. Kan den inte bara stanna? Ta en paus så man kan få en chans att andas? Tydligen inte. Det är inte långt kvar nu och ju närmre jag kommer desto svårare blir det att andas. När jag är framme kommer jag inte kunna andas alls. Kommer endas kunna vänta på något bättre. Något bättre som aldrig kommer komma.

onsdag 2 maj 2012

I en stad som aldrig sover.

Först trodde jag inte att jag brydde mig. Jag tänkte att det inte är mina problem. Att jag inte har några som helst skyldigheter alls, att jag bara är liksom. Men det är fel. Jag vet. Även om han inte sagt något och även om det inte är meningen att jag ska veta så vet jag. Och även om han kanske inte bryr sig så finns det en ganska stor chans att hon gör det. Och tänk om hon hade varit jag? Tänk om hon varit någon jag känner? Tänk om hon någon dag kommer få reda på det? Att mannen hon älskar och ska gifta sig med väljer andra när han har henne? Och igen, tänk om hon en dag kanske är jag?

Jag kommer alltid vara den andra. Det finns inget jag kan vinna på detta. Inget han kan vinna på detta. Inget någon kan vinna. Hur det än slutar kommer det sluta i tårar, för en, för två. För oss alla.

I otrohet finns det bara smärta och sorg. Otrohet är det värsta jag vet och ändå är jag en del av den. Hur kunde det hända, hur kunde det bli såhär? Han kanske inte bryr sig, kanske inte har några som helst skuldkänslor och skulle det mot förmodan bli slut mellan dom och det sedan bli han och jag, vill jag då vara med någon som har behandlat någon annan på det sättet som han behandlat henne? En gång otrogen, alltid otrogen. Vad säger att han inte kommer göra samma ska mot mig?
Jag vill inte vara en del av detta längre. Jag trodde jag inte brydde mig men det göra jag. Jag trodde jag inte hade något ansvar i detta men det har jag, jag har allt ansvar i världen. Jag vill inte vara en del av en falsk och smutsig värld längre. Otrohet är det värsta som finns.

torsdag 26 april 2012

The boy next door.

Bara trött på allt. Trött trött trött. Och inte hjälper det att sova. Oftast gör det till och med ont att andas.

Kanske låter det dumt men jag saknar verkligen Berlin. Vi gjorde egentligen inte så mycket mer än att dricka öl och ragga på bartendern men allt var så bekymmerslöst. Det var till och med tyst i huvudet.
Sverige och alla problem som finna här var så långt borta. Allt va bara bra. I Berlin va det inte jobbigt att andas.

måndag 23 april 2012

Berlin, I love you!

Berlin är en bra stad. Jag gillar Berlin. Alla är så chilla-på-livet-aktiga och det gillar jag.
Ölen är billig och vart du än är kan du alltid få en öl, vilken tid på dygnet som helst. Alla går runt med en flaska i handen. Större delen av befolkningen röker. Skulle kunna lala runt på gatorna i veckor. Kommer definitivt åka tillbaka och det snart. Väldigt snart. Om en månad si så där. Om allt går som det ska vill säga. (kommer antagligen inte göra det men drömma kan man alltid göra).
Enda felet med Berlin är att dom pratar tyska. Ja, jag vet att man pratar tyska i Tyskland men tycker ändå inte om det. Kan bero ganska mycket på att jag verkligen inte förstår ett enda ord på tyska. Inte ett skit fattade jag. Tur att ragget pratade lite engelska i alla fall.

Men nu är det slut och dags att gå tillbaka till verkliga livet. Ingen mer öl till både frukost, lunch, middag och all tid där i mellan. Jobbet väntar och det är bra. Jag ska jobba mitt ass of så jag snart kan åka tillbaka till ölets hemland!

onsdag 18 april 2012

Some die young.

Okej man kan besegra Barcelona. Det är bevisat. Hur man gör? Man spelar fucking fegfotboll. Ligger och trycker och lägger hela jävla laget på att försvara! Fan för Chelsea! Töntar! Vad blir det för fotboll av sånt om man bara låter ett lag spela?! Sen visst, Chelsea jobbar framåt de gånger dom får chansen, typ fem (?) på hela matchen och visst, dom gör ett mål. Ett mål mer än vad Barca gör. Det enda målet i matchen.

Tycker inte Chelsea vann rättvist. Tycker matchen va tråkig. Fegfotboll kanske funkar i England man fan inte i Spanien!
Ja, jag är en dålig förlorare men fuck of and die!!

Imorgon är det Berlin så fuck of and die, igen!

söndag 15 april 2012

Forever young.

En tequila, två tequila, tre tequila. Tre tequila för mycket.
En flaska vin, två flaskor vin. En flaska vin för mycket.
En shot, två shotar. Två shotar för mycket.
Öl i massor. Massor med öl för mycket.

Det är dags att öppna ögonen. Dags att börja inse att nu har det gått för långt. Alldeles för långt.
Lena säger att det inte är någon ide att försöka dränka problemen för dom är jävligt duktiga på att simma. Hon har rätt. I stället för att försvinna så blir dom bara fler. Dagen efter. Ångesten. Alltid denna ångest. Söndagar är ångest. Just nu är hela mitt liv ångest.

Hur hamnade jag här? Vad gick fel? Varför jag? Jag är så jävla vilsen. Vet inte vad jag ska göra för att komma på rätt väg igen. Jag vill. Jag vill verkligen. Eller? Ja, jag vill. I alla fall just nu och det är just nu som räknas.

Önskar min mamma va här. Önskar min mormor va här. Dom hade kunnat prata vett i mig. Mamma hade varit förbannad. Jag älskar min mamma! Behöver uppmärksamhet. Behöver bekräftelse. Bryr mig inte om jag lever eller dör. Men om jag dör så får jag i alla fall min mamma och mormor igen. Fast å andra sidan har jag ju då ingen lillebror och Daddie. Fast en sak kan man vara säker på i livet, alla dör men dom döda kommer inte tillbaka. Vi kommer alla vara tillsammans igen.

onsdag 11 april 2012

Fuck who u want and fuck who u like!

Jag får göra vad jag vill, jag är inte bara din. Du är inte bara min, du får göra vad du vill.

Sedan så väger ju dom 999 sakerna som jag aldrig skulle göra upp av dom 999 värre saker jag redan gjort.

Gnosjö va azum! Annie och Robin är uunderbara. Dock inget spökhus och ingen fyrhjuling. Ledsen i ögat. Spritens fel. Allt är spriten fel. Tequilalalalal!

Har varit töntfri i huvudet ett tag nu men inget varar för evigt och idag är jag samma gamla nervvrak igen. Att det aldrig blir riktigt tyst gör precis inte det hela bättre heller.
Men egentligen, vad gör det om 100 år då jag åker till Berlin på torsdag (nej inte imon, nästa torsdag)?? Kanske lite lugn och ro under en tid i alla fall. Men är ganska lycklig ändå. Hat hört att jag är fin både i håret och i dom nya kläderna. Inte illa måste jag säga! Men gift är jag ju inte så i den tävlingen vinner någon annan. Fan, jag som hatar att förlora!!

lördag 31 mars 2012

Being a person is getting to complicated

Precis när jag trodde att jag har allt under kontroll så faller jag igen. Ju längre upp jag är desto längre faller jag och ju hårdare slår jag mig. Skulle kunna säga att jag nästa var bland molnen denna gången.

När frågor inte frågas får man heller inget svar. Att leva i ovissheten passar mig perfekt. Det passade mig perfekt. Jag vill ha svar men är rädd för svaret. Vill inte höra men det är det enda jag tänker på hela tiden. Rösterna bara skriker och skriker och inte ens då jag verkligen kämpar för att stänga dom ute är det tyst. Scener spelas upp i huvudet och där är jag cool, coolare än katten.
Vinet hjälper även till. Bygger upp modet men också irritationen och frustrationen som jag känner. Den blir 18 tusen gånger värre än innan. Man ska inte reta upp mig i onödan men när man blir uppretad av något som bara jag vet existerar och som faktiskt också finns där bara för min skull så blir det lite svårt att lösa problemet. Man kan inte skrika och gapa på någon som inte finns. Inte heller någon som inte lyssnar och verkligen inte bryr sig om vad man säger.

Den onda cirkeln är sluten. Allt går runt runt och hjulet stannar inte för att vänta på någon. Hade hjulet varit en människa så hade det varit en sån som sparken på dom som redan ligger.
Life is like a bitch, fuck it!

Med smuts bakom ögonlocken, blundar jag för en stund.

tisdag 27 mars 2012

Framgång och efterfrågan.

Någon har ju blivit sparkad av en häst alldeles för många gånger asså! Kalla mig bitter men fine! Tycker vuxna människor kan lära sig att bete sig!

Tankarna blir större. Och värre. Rösterna tala högre. Ibland hör jag inget annat bara knäppheter!
Ja, jag är galen och jag tycker om det! Mina problem är större än dina av den enkla anledningen att dom är mina!

Önskar att jag också såg enhörningar.

fredag 24 februari 2012

From London 2 Ibiza.

Är nervös över något. Biter alltid extremt mycket på naglarna när jag är nervös och nu har jag snart inga naglar kvar. Måste verkligen, verkligen vara nervös över något nu. Men för vad är frågan? Jag har mina aningar.
Måste lära mig att andas. Och att sluta bita på naglarna. OCH sluta tjata för jag är tydligen tjatig?? Dude, NEJ!

söndag 19 februari 2012

A million tears away.

Jag ville dö innan min mamma. Jag hoppades på att det va så det skulle bli. Det blir aldrig som man tänkt sig, livet tycker om att sparka på den som redan ligger. Jag ville dö innan min mamma för jag vill inte känna den fruktansvärda smärtan jag känner. Jag vill inte leva med känslan av att inte vara hel, resten av mitt liv. Jag vill inte att en bit ska fattas i mitt hjärta.
Jag älskar min mamma så mycket och jag vet inte hur jag ska klara mig i livet utan henne. Ibland vet jag inte ens hur jag ska kunna andas utan henne. Hur jag ska fortsätt le. Jag vill bara ha min mamma tillbaka.
.
Självisk kanske är ordet man kan beskriva mig med, att låta henne känna smärta istället för mig, men min mamma, den finaste av dom alla, jag vill inte gå igenom livet utan min mamma.


A million words won't bring you back,
I know because i tried.
Niether would a million tears,
I know because i've cried.

lördag 28 januari 2012

Born to die.

Bryr mig inte så mycket om varken hennes läppar eller hårfärg är äkta. Inte heller om hon, precis som vår kära Paris, är dotter till en miljonär, att det kanske finns en uträknad låttext eller inte. Jag är inte som indiekidsen, jag bara älskar och inte hatar; Lana del Ray!

http://www.youtube.com/watch?v=HO1OV5B_JDw&feature=youtube_gdata_player

onsdag 18 januari 2012

When life as we know it ends.

Jag kommer ihåg sista gången jag skrev här. Jag kommer ihåg glädjen jag känner inför helgen som skulle komma. Jag kommer även ihåg fredag och helgen. Filmen vi såg, när Barcelona vann mot United. Fredagen är den dagen jag minns mest.
Jag kommer ihåg hur jag kommer hem från jobbet, trött, det var ju som sagt fredag. Pappa satt och grät. Han är var ofta ledsen under denna tiden men inte så som han var just denna fredagen. Jag frågar vad som hänt, varför han gråter och efter det har livet aldrig varit det samma.

Jag pratade med mamma på torsdagen. Då var allt som vanligt. Eller så vanligt som allt kunde vara under den tiden i alla fall.

Allt gick så fort. Läkaren hade sagt allt mellan två dagar och två veckor. Det gick två dagar. Hon dog på den tredje, tio över åtta på morgonen.

Detta skulle bli en tid som vi i framtiden skulle se tillbaka på och minnas med respekt. Precis som förra gången. Vi skulle skratta åt hur mamma såg ut i håret eller inte såg ut i håret rättare sagt, eftersom hon inte hade något hår. Vi skulle prata om hur hon än en gång besegrade döden. Men det blir aldrig som man har tänkt sig, aldrig.
Mamma förlorade och döden vann. Den äckliga sjukdomen åt upp henne inifrån och ut.

Efteråt har folk sagt att detta var det bästa som kunde hända, att nu va hon fri. Kanske kan jag förstå hur dom tänker, kanske Dom har givetvis inte förlorat någon dom älskar för hade dom gjort det hade dom aldrig någonsin sagt så.
Det bästa som kunde hända var att min mamma blev frisk, att det var cancerns som dog och inte tvärtom. Det är inte det bästa som händer när en människa dör i cancer vid 56 års ålder. Det bäst som händer är inte att min mamma dör. Det är det värsta. Men kanske hinner verkligheten ifatt dessa personer med och kanske kommer dom en dag se på saker och ting på samma sätt som jag såg allt just då. Jag hoppas inte det. Skulle inte önska någon människa i hela världen den smärtan som jag kände och fortfarande känner.

En del saker går aldrig över, en del saker slutar aldrig göra ont men man lär sig helt enkelt att leva med det. Inte för att man vill, utan för man måste. Jag måste fortsätta leva utan min mamma. Kanske inte för att jag vill, utan för att hon hade velat och för att jag måste. Bara därför.